Snö

 St. Moritz har det snöat varje dag sedan jag kom och varje morgon har jag börjat med att skotta fram bilen. En bra början på dagen för en skidåkare, och snö i alla dess former gör mig på gott humör:

Snötyngda granar. Mjuk lössnö som virvlar runt kroppen i skidbacken. Kall snö som knarrar under fötterna en kall vinternatt. Fallande snö som slår emot ansiktet när stormen viner. Och besvikelsen när gumman Tö visar sig mitt i vintern, och allting blir grått och trist. 

Tydligen är jag inte ensam om att känna att snön inte bara är frustat vatten utan att den har en djupare symbolisk innebörd. Så här använder Joyce ett snöfall på Irland(vilken paradox, det snöar nog inte särskilt ofta där) för att meditera över de levande och döda:

A few light taps upon the pane made him turn to the window. It had begun to snow again. He watched sleepily the flakes, silver and dark, falling obliquely against the lamplight. The time had come for him to set out on his journey westward. Yes, the newspapers were right: snow was general all over Ireland. It was falling on every part of the dark central plain, on the treeless hills, falling softly on the Bog of Allen and, farther westward, softly falling into the dark mutinous Shannon waves. It was falling, too, upon every part of the lonely churchyard on the hill where Michael Furey lay buried. It lay thickly drifted on the crooked crosses and headstones, on the spears of the little gate, on the barren thorns. His soul swooned softly as he heard the snow falling faintly through the universe and faintly falling, like the descent of their last end, upon all the living and the dead. 

James Joyce: The Dead

En annan författare som har använt snös som metafor är Pamuk i boken som heter just Snö:

När Ka kommer till Kars faller snön. Snökristallerna blir också en överordnad symbol i romanen, som fångar upp både Kas poetiska drömmar och hans gryende kärlek till Ipek, en kvinna som han blev förälskad i redan som student men som gifte sig med en av de radikala kamraterna, en av dem som sedermera bytte ut den leninistiska revolutionen mot den islamistiska drömmen om kalifatets återupprättande.
Men snön får också en konkret funktion. Den förändrar Kas seende. Den både döljer och konturerar. Under ytan i Kars döljer sig självmorden och de terroristiska stämplingarna, men även statsmaktens lögner, korruption och trakasserier. Snön förtydligar, lögnen och terrorn får tydligare kontur. Snön blir dessutom en återkommande bild i de dikter som Ka skriver som i ett rus, när han är i Kars.

Från Magnus Erikssons recension av Orhans Pamuks "Snö"